La cigala e la hromiga
L’estiu se n'èra anat
Dab l’autona daurada,
E nos avè leishat
Soleta dins son prat,
La cigala estonada
De non pas mei trobar
Mosca ne vèrme tà minjar.
Calèva
Portant víver:
E quin hèr shens emprontar?
La bestiòta
Tota tristòta
Donc se’n va
La hormiga trobar,
La pregant de lo prestar
Quauqu’un granhòt, tà subsistar
Dinca la primavèra;
Lo prometent que la purmèra
Serà pagada, shens mancar…
Mes se’n credem l’istuèra,
Cap hormiga jamei encara n’a prestat
Çò qu’a gran pena e s’a ’massat
Dins son humbla demora;
Tanben ’questa l’arresponó,
Shens i botar gaire faiçon,
Eh! prauba emprontadora,
Emprontas de bon’ ora!...
Que hèvas au temps caud
En lòc de’t cercar çò qui cau?
– Au bòrd de la Baisa,
Au cap d’un vèrn
Que cantavi; n’ès bien aise ?
– Jo? Fòrt aise!...
Ara doncas que’t plaisa
De dançar l’ivèrn.
Jules Portes, regent de Nestièr (Hautas Pirenèas), 1857